Mittenläger, hemgång och lite annat

Hej,
Det var länge sedan jag skrev här nu, jag trodde verkligen att jag skulle ha mer tid att ägna mig åt skrivande i Sverige men ack så jag bedrog mig.

Det händer verkligen någonting varje dag här i Falun och jag trivs verkligen så mycket. Våra indiska parkamrater har anpassat sig så fantastiskt bra till Sverige och de säger att de inte vill åka hem. Jag vill inte att de ska åka hem, vi funderar på att göra en kupp och gömma deras pass så de kan stanna här.

Några saker vi har gjort de senaste veckorna: Mittenläger, badat i badhus, besökt våra familjer, firat födelsedagar, lekt massa lekar.

Mittenlägret firade vi tre dagar i Orsa grönklitt uppe i en fjällstuga. Vi bastade och lagade mat tillsammans och schemat var späckat med aktiviteter. Vi hade rollspel om vad vi upplevt i Sverige. Indierna tyckte bland annat att vi svenskar sa hej hej till alla vi mötte på gator och affärer. De är roligt att se ur deras perspektiv på vad som är annorlunda som för en själv kan verka så naturligt.
Vi besökte en björnpark med olika slags björnar. Jag tycker inte om att gå på zoo men den här gången var det faktiskt roligt för att vi hade just ett sånt bra sällskap som tyckte det var exotiskt att se brunbjörnar. På kvällarna tittade vi på film och på vägen tillbaka till Falun svängde vi in till Nusnäs för att se på dalahästtillverkning.

Samma dag som vi kom tillbaka tog jag, Anu och Pushpa tåget till Bräcke för att hälsa på min familj över helgen. Det var så kul att ta dom med mig hem men framförallt såg jag fram emot att träffa släkten.
Vi bodde hos mamma ute i urskogen alla tre dagar. Vi åkte till Österund för att träffa mina syskon och syskonbarn, lagade indisk mat, kollade på mr.Bean, spelade yatzy och pratade långt in på natten. Min lillebror Tim tyckte det var jättekul att träffa Anu och Pushpa, att han inte kunde prata engelska var inget problem för i lek kan man göra utan att prata.

Annars har det varit fullt upp här i Faluin sen vi kom tillbaka. Vi har haft en stor kulturshow på De förtappades café där vi lagade indisk mat till 50 personer och vi hade underhållning. Anu har lärt sig en barnsång på dagiset vi jobbar på så hon ställde sig obrydd på scenen och sjöng "Katten sitter i trädet" inför allt folk, det var helt klart det bästa jag sett på scen. Pushpa dansade en imponerande klassisk indisk dans som varade i säkert sex minuter, Det spelades djemba, det var poesi och mer sång och dans, det blev succé!
Direkt dagen efter var vi på en second hand affär uppklädda i indiska kläder och välkomnade folk, vi stod ute på gatan och dansade i kvällssolen.

Igår hade vi utbildningsdag om HIV/AIDS som svenska handledaren från förra året höll i. Det var en oerhört viktig helt klart väsentlig dag på hela utbytet. Det finns mycket fördommar och tabu kring HIV och AIDS både i Sverige som ute i världen och Indien är faktiskt det land där det ökar kraftigast.
Vi fick känna på kondomer och många, speciellt de indiska tjejerna, tyckte det var obekvämt. I Indien är sex överhuvudtaget tabu, man pratar inte så mycket om det medan här i Sverige är det vanligt ämne att prata om. Men ibland går det inte att blunda för det obekväma, att veta vad som kan hända om man inte använder kondom är så pass viktigt och jag är jätteglad att det blev en utbildningsdag om HIV och AIDS, för så länge man ignorerar kommer det att fortsätta öka. Attityden måste ändras. Jag minns en gång då jag läste en lokaltidning i Tanzania där de varnade folk att umgås med andra som var underviktiga för att de kanske bar på HIV. Fruktansvärt.

Mer information, att våga prata om ämnet kan ändra atityder som sedan leder till att HIV positiva slutas att diskrimineras och att smittan minskar. Kunskap är makt. Varje dag smittas 7400 med HIV i välden. 5000 lever med det i Sverige, ca. 33 miljoner i världen.

Vi spelar kubb


Våran värdafamilj bjöd hem alla deltagare på grillning


Vi spelar Tp


På besök på en återvinningsstation


Första maj demonstration


Och majbrasa såklart, vid Falu koppargruva


Kvinnligt självförsvar stod på listan när Miranda och Elsa hade utbildningsdag om feminism


Ann-Sofies pappa fyllde 70 år så vi firade med pompa och ståt

Första veckan i Falun

Nu har vi bott här i Falun i en vecka och mycket har hänt här. Jag vill gladeligen berätta att det har varit en ytterst strålande vecka, då menar jag inte enbart strålande vårväder utan också "feeling totaly good inside" känsla.

Falun är en otroligt mysig stad med mycket gammla bostadsområden att strosa runt i och områdena runt staden är rik på natursköna miljöer.

Det finns ett kulturhus här där vi träffas åtminstonde på måndagar och fredagar som heter Arenan. Där finns otroligt mycket kreativt att göra, vi får låna en replokal när vi vill, vi får studiofotografera, gratis kaffe och te. Det finns ett skapande rum där vi kan dreja, måla, göra pins, trycka tröjor, göra pärlplattstavlor, redigera foton, tova. De har en biosalong vi kan låna, det är bara att ta med en film. Där kommer jag vistas mycket framöver.

Nästa fredag ska jag, Anu och Pushpa ha utbildningsdag om alkohol och droger så vi besökte De förtappades café, ett café genom IOGT NTO som drivs av föredetta missbrukare. Caféet verkar som en samlingsplats för människor som lever i missbruk men även de som vill avstå från alkohol och andra droger. Tanken är att tillsammans ska man stärkas och jag vet det själv att när alkohol är socialt acceptabelt i Sverige är det inte alltid lätt att avstå även om man vill, givetvis är alla som vill välkomna dit med. De har ett tolv steg avvänjningsprogram och varje torsdag har de soppkvällar och varje onsdag kväll står folkmusik och världsmusik på listan och människor uppträder.
Verksamhetsledaren berättade lite flyktigt om sitt tidigare liv och sina upplevelser om att stå utanför samhället, det var otroligt spännande att lyssna på någon som på gräsrotsnivå vet hur det känns. Jag gillade honom från första stund, han var humanitär rakt igenom när han med grova ord förklarade caféets visoner och om vår shity world där kapitalismen gör folk allt fattigare. Caféet drivs inte av vinstintresse utan för att finnas till för alla men ändå sa han att alla indier som antagligen har mindre budget än vi svenskar var välkomna dit när de ville och får äta gratis mat.

Ja så det är nog därför jag är så glad. Jag har stött på en hel del öppna och pratglada eldsjälar den här veckan och jag har goda förhoppningar om att tiden här i Falun kommer bli superb! Får dessutom inte glömma att förtälja om att det finns en klädshop här som bara säljer rättvisemärkta kläder, inte illa det må jag säga.





Carl Von Linnés sommarhus






Människor njuter i vårsolen



just det

SVERIGE!!!

Hej alla läsare.

Nu har vi gått på svensk mark i fem dagar och jag börjar sakta vänja mig vid å,ä,ö på tangentbordet igen.
Vi har haft ett par fantastiska och händelserika dagar både i Stockholm och hos vår nya värdfamilj i Falun och våra indiska parkamrater har minst sagt fått möta otroligt mycket nya saker.

Vi har anlänt till vår värdfamilj i Falun nu, eller snarare Ornäs som vi bor i.
Vi bor med ett ett par som heter Markus och Ann-Sofie och deras tvillingar Malva och Moses på tre år. Vi bor i ett jättefint och stort hus, vi har fått en egen dator och jag har nu min kamerasladd tillgänglig så nu framöver kommer bloggen piffas upp med fler bilder.

Jag tycker det är jättekul att vara tillbaka i Sverige nu och plötsligt vara den som ansvarar för att visa Anu och de andra indierna vår kultur. Jag är enormt tacksam över att jag fick vara i Indien först för jag kan verkligen se nu hur nytt och konstigt allt kan vara. Jag får exempelvis visa hur man justerar varmt och kallt i duschen, hur man skär spagetti med kniv och gaffel, vad som får och inte får kastas i toaletten men även sociala beteenden som att säga mycket tack eller inte tränga sig före i kön...

Här kommer lite om vad Anu har som första intryck på Sverige:

*Det är kallt och vackert
*Få människor på gatan
*Bra trafik
*Dyrt
*Många söta barn...

Jag vill inte skriva för mycket, jag låter ett par bilder få berätta en massa istället.

Avskedet

Hejhej

tankte att innan jag aker hem till Sverige vill jag knyta ihop sacken och beratta om sista veckan har.

I sondags hade vi kulturshowen, det blev succe! sammanlagt var vi alla ca 130 personer som deltog, varav ca. 100 barn. Det blev dans och sang fran tio pa morgonen till fyra pa eftermiddagen. Alla barn hade sina egna upptradanden i vackra, glittriga tyger virade om sig, vi fran mysoregruppen hade ocksa massa lekar och shower med afrikanska trummor, flojtar och mycket mer. Vi serverade lunch och dagen blev i slutandan uppskattad av alla.

Pa kvallen fick jag skynda mig att packa och trots att jag lamnar kvar sa mycket grejer ar jag orolig att det overstiger maxvikten.
Pa mandagen tog Preetie med mig ut pa sin scooter och vi for runt hela stan for att saga hej da till alla slaktingar. De ville att jag skulle komma tillbaka och det lovade jag att gora och det kommer jag halla.
Jag foljde sedan med till Preeties college och pratade med rektorn. Han fragade vad jag lart mig om indien vad jag tycker om deras kultur etc.

Jag trodde verkligen inte att jag skulle kunna lara mig sa mycket om ett land som jag lyckats gjort den har relativt korta tiden, bade sprakligt och kulturellt. Det har varit rent av skitjobbigt ibland for att vara det totalt motsatta nasta dag, darav har jag kant mig som en manodepressiv manga ganger.
Indien ar ett enormt land, varldens storsta demokratiska land, sa rik pa kultur att det kanns som Indien kunde vara en varld for sig sjalv. Filmvarlden, tittar du pa tv finns det oandligt manga kanaler dar de sjunger, dansar, gor pujja allt i traditionell indisk stil med massa olika sprak dar till.
Deras satt att kla sig i alla dassa fargglada sarees, churidars, med blommer i haret, bangels, fotlankar, bindis... Eller varfor inte all denna mat med ris som bas for sodra indien, naan for norra och lagg till olika grytor, eller dosa, puri, pani puri, idli, chapati, chutney, samosa men glom aldrig att chilli ar obligatoriskt i all mat.
Det jag forsoker poangtera ar att Indien ar fortfarande sa avskilt fran resten av varlden, jag har inte alls kannt av sa mycket influenser fran vastvarlden trots att Indien ar ett populart resemal men jag har ju ocksa bara levt i en stad med en miljon invanare vilket innebar att det ar ganska konservativt jamfort med exempelvis Bangalore. Och, jag gillar det. Jag uppskattar det enormt att jag har fatt chansen att befinna mig pa en plats sa otroligt olikt min egen. Pa gott och ont, sjalvklart har inte allt varit bra alltid. Nagot jag ar valdigt ovan vid ar hur liten och beroende kvinnorna ar har av sina foraldrar nar de ar ogifta och av sina man nar de ar gifta.
Eller varfor inte exempelvis det otroligt komplicerade kastsystemet som egentligen ar forbjudet men som i allra hogsta grad lever kvar i alla hinduer, det star i deras personbevis och det avgor oftast vilket jobb de kan fa, var de kan bo etc.

Avskedet fran min vardfamilj gav mixade kanslor. Vi at lite mat pa kvallen innan jag och Anu skulle vidare till en kusinsyster for att bo i nagra dagar. Jag fick en vacker tavla med konturer av Indien med min favoritgud, Ganesha, pa plus en rorande fin dikt som Preeti skrivit sjalv.
Vajshnavi gav mig ett halsband och blommor, hennes mamma bad for mig. Auntie Vinnie sa det sista "bless you my girl" innan vi tog av in i morkret.

Tiden har har starkt mig och forandrat mig. Jag minns i borjan hur jag gruvade mig for toaletterna, att det inte finns toapapper men nu tanker jag att det ar hur normalt som helst, och det ar det ju ocksa. Eller den sanslosa trafiken jag skramdes av varje dag, nu sicksackar vi alla mellan tutande rikshor och bussar och en och annan ko.

Det ar dags att lamna Indien bakom mig for den har gangen, ett land dar ordet GI definitivt INTE existerar men dar en enorm tacksamhet till livet tar sin form varje dag.

Nu nasta gang jag skriver kommer ni att fa folja ett gang indier och hur de upplever Sverige under tre manader. Anu ser fram emot att fa aka och det ska verkligen bli jattekul att fa visa henne hemmaplan.

Sa ta vara pa er dar hemma sa ses vi i gronskan.

Hej pa er alla dar hemma,

Tiden har gatt sa fort nu det sista och schemat har varit hektiskt! Jag har haft det jattekul har de sista veckorna och jag tankte beratta om det lite.

Forra helgen for vi nagra stycken med tag upp till Bangalore for att spendera en dag i storstaden oh se pa Aruns show. Arun ar en av deltagarna i programmet och han ar aven med i en grupp som tavlar i n talangtavling kallad "Superstar of Karnataka" och pa sondagen skulle vi dit for att se pa finalen.
Jag sag fram emot att fa aka tag, sju pa lordagsmorgonen mottes vi upp utanfor tagstationen. Biljetten kostade 21 rupies, motsvarande 3 kr. I taket pa taget fanns en massa flaktar och man kunde aven oppna fonstren. Standigt kom det matforsaljare, man kunde kopa frukost, ta eller kaffe, drickor, snacks som trangde sig forbi med en oronbedovande rost som sa: tea tea chai, tea tea chai. Folk lag uppe pa hatthyllorna for att vila. Taget lunkade fram i ganska snabb fart men inte for snabb for vi kunde fortfarande sitta i dorroppningarna och ha benen hangandes utanfor.

Val i Bangalore motte vi upp Bangaloregruppen och at och fikade med dom. Vi kollade i affarer och hade det bra, har och var sprang kor over de trafiktata vagarna. Pa sodagskvallen for vi till en studio for att se Superstar of Karnataka, vi kom dit klockan sex. Klockan nio orjade de inspelningen och vi kom inte i sang for an tre pa natten...

Igar kom vi hem efter en overnattning i Ooty. Ooty ar en stad uppe i bergen i Tamil Nadu. Jag blev sa glad av att se de maktiga bergen med sma byar och teplantager. Dar uppe var klimatet annorlunda, det var svalare och renare luft, det var mer gronska. Ni kan inte ana hur vi alla njot av att andas den luften och kanna lukten av fuktigt gras.
Vi sag oss omkring, besokte en botansik park. Jag kopte en ylletroja till Anu infor sverigeresan, vi har spelat djembatrummor och dansat. Pa sondag ska vi ha en kulturshow och da ska vi ha lite upptradanden. Jag ska bland annat lara ut en afrikansk dans, vi ska dansa en "tallrik-dans", vi ska lara ut "huvud-axlar-kna-ta" leken och lite annat. Det marks verkligen att man har kommit in och blivit lite av en indier. Imorn ska showen hallas av och det ar langt ifran klart men jag kanner ingen som helst stress jag tanker bara att det ordnar sig pa ett eller annat satt, hemma i Sverige skulle jag haft panik nu.

Pa kvallen hade vi gruppdiskussioner. Indierna fick skriva upp pa ett papper hur de tror att Sverige kommer vara och vi svenskar vad vi vill visa upp av sverige.
Det var sa gulligt det de radade upp, exempelvis:
* I Sverige ar det jamstallt mellan kvinnor oh man
* Det ar valdigt morkt och kallt
* Det gar inga losa djur pa gatan

Det slog mig just vilken chock det kommer bli, inga djur pa gatan, inga tutande bilar, bussar och rikshas.. Det kommer inte vara gronsaksmarknader overallt eller folk som saljer tropiska frukter pa gatan.. Jag forestallde mig hur det maste kannas som varldens undergang har slatt till i lilla Falun jamfort med hur det ar har.
Det ar fantastiskt att se hur man har fatt en sadan otrolig forstaelse for hur det kan tankas komma att kannas for Indierna. Efter att ha levt i en annan kultur i tre manader har VERKLIGEN forstaelsen breddats enormt, precis det som ar meningen med programmet.
Men jag ser verkligen fram emot att komma till svalare breddgrader igen, kunna ringa mina vanner och ha mina egna klader, forsta spraket och ha mer kontroll pa laget igen.

Risodlingar och en silkesfabrik

Hejhej dar hemma

Ibland har jag sa svart att komma igang och skriva har pa bloggen och fundera pa vad jag ska skriva for att att halla det intressant. Det hander saker har hela tiden men jag kan ju inte skriva om allting som hander har heller.

Nagot jag skulle vilja beratta om ar att vi har varit pa en risodling nu i veckan. Vi for med en buss en timma ut fran Mysore till landet dar det var enorma oppna grona vidder med risplantage och palmtrad.
En bonde visade oss ut pa akern dar vi fick vada i vattendrankta risfalt och prova att satta risplantor. Det blev tungt efter ett tag i den gassande solen och vi stod ju standigt med bojda ryggar for att fasta plantorna i leran.
Det var nagra gamla kvinnor dar som planterade och hade gjort det fran tidiga morgon och skulle fortsatta tills morkret kom. Sa gor de i snabb takt dag efter dag tills alla falt ar klara vilket brukar ta en manad och sen far de ledigt. Vi fragade vad de far i lon och for varje hektar risfalt de avklarar far de 700 rupies (ca. 100 kr) som de sedan ska dela pa! Sa lonen ar verkligen skamligt lag for det tunga arbete som risodling kraver.
Nar vi var klara gick vi och satte oss i skuggan av palmtrad och drack kokosvatten och pratade. Vi gick inte tillbaka till byn for an det var morkt och vi sag eldflugor och lysmaskar langs vagen.
Inne i bondens hus fanns kor och getter, en bit bort var koket och langst in fanns en tv sa det var valdigt kontrastrikt hus. De hade lagat massa mat som de sa garna ville bjuda pa, ater igen vill jag bara poangtera hur gastvanliga och generosa folket i Indien ar. De vill alltid bjuda och det ar valdigt svart att fa dom att forsta nar man verkligen ar matt for de vill bara lasta pa mer och mer mat!

Vi har ocksa besokt en silkesfabrik dar de framst gor silkessarees. Det ar en lang procedur fran att forst skapa en silkestrad som senare ska spinnas till att bli en tjockare och starkare trad till att vavas ihop med stora mekaniska vavmaskiner. Vidare ska det blekas och fargas, torkas och strykas innan det ar klart for forsaljning. Ater igen ar arbetsmiljon inte den basta for vavmaskinerna gav ifran sig ett hemskt oljud och de som star pa blek- och fargavdelingen andas varje dag in farliga angor som orsakar svara sjukdomar och allergier, jag kande sjalv hur det stack i ogonen och nasan den korta tiden vi var dar. Men jag antar att i deras ogon ar det ganska ok arbetsmiljo, tillrackligt bra for att lata turister komma och se.

Idag ar vi lediga och vi ska nog snart aka ner till staden och ga pa bio det ar nog det storsta nojet vi har pa varan fritid, det kostar bara 5-10 kr! De visar ganska fa Hollywood filmer men de som vi har sett har varit bedrovliga, Wolfman och Legion var irritersamt daliga, Avatar ar den film jag hittills tyckt om. Idag blir det universal soliders, bara namnet later som en lovande B film men det ar bara sa skont att slappa i en sval lokal. Sist sprang det rattor inne i biosalongen!
Annars i Indien ar film otroligt stort, nastan all musik som spelas ar filmmusik. Bollywood filmer ar alltid pa Hindi och spelas oftast in i norra Indien men varje delstat har sina lokala filmproduktioner ocksa. Har i Karnataka kallas de Kannadafilmer da spraket de talar har ar framst kannada. Jag var och sag en kannadafilm for ett tag sedan. Jag forstod inte vad som sades men genom att bara titta forstod jag en del. Det var intressant hur de valde sina ljudeffekter och alla dessa stuntscener och hur de standigt brot ut i sang och dans osv :)

Hejhej!!

Nu har jag varit har i nastan tva manader och det ar nu sista veckan som jag har borjat anpassa mig och kanna att jag har en vardag har. Humoret har svangt ofta och det har varit svart ibland att hantera men det har bara varit nyttigt att se hur man sjalv reagerar i vissa situationer ocksa.

Jag har vant mig vid att standigt svettas. Nu har sommaren kommit och det ar runt 25 grader pa natten sa tank er hur hett det ar pa dagen.
Jag trodde aldig att jag skulle klara av den helgalna trafiken men nu sicksackar jag mellan bilkoerna i ett standigt tutande, ibland far man sta mitt i vagen och ha tva motandes bussar kora forbi. Pa morgonen nar bussen kommer ar den oftast overfull sa det hander att jag star pa forsta trappsteget in i bussen och balanserar da dorrarna alltid ar oppna far man forsoka hitta nagot att halla i och hoppas att chaufforen idag kor nagorlunda bra.

Vara grannar kommer alltid fram till mig pa gatan eller skriker hej fran deras balkonger. En av grannarna har en tjej, Vajshnavi, som ar tolv ar. Varje morgon klockan sex gar vi pa en promenad runt sjon innan solen har borjat ga upp. Nar jag kommer hem far jag kaffe och tittar lite pa tv innan jag duschar och borstar tanderna och far frukost. Ar det mandag, tisdag eller onsdag aker jag och Anu med bussen till jobbet som ar en bit utanfor Mysore sa det tar ca. en timma beroende pa hur smidigt bussarna gar.
Val pa jobbet mots jag av ett gang glada kvinnor som sager Hi sis, Hi acca och kramar mig lange. Vi dansar lite, sjunger, vi skar gronsaker och serverar mat.
Klockan tre far vi ga hem sa vanligtvis moter vi upp andra fran mysoregruppen och hittar pa nagot som att ga pa bio eller fika. Klockan nio far jag middag, ris och sambar blir det oftast, ibland chapati som ar precis som ett tortilia brod och halv tio somnar jag utslagen i mn stenharda sang.

Jag visade bilder pa min familj hemma for min vardfamilj och Anu. Nar Anu fick se Nova och Leeah sken hon upp. Anu alskar barn liksom jag och for mig sjalv kande jag bara hemlangtan. Jag langtar efter att sitta och dricka kaffe pa morgonen med Lena och lyssna pa morgonpasset i p3. Jag saknar att spela Yatzy med Jon, mamma, Tim och Soren och mycket mer.
Nar hemlangtan slar till tanker jag att det ar bara en kort stund jag ar har, en otrolig chans att fa leva helt annorlunda for ett tag. Jag trivs har ocksa, min vardfamilj ar toppen, Anu ar sa snall och jag skrattar alltid nar vi umgas hela gruppen. Jag har blivit kand for mitt iskalla gapskratt sa nar vi skulle skriva positiva saker om varandra forra helgen skrev ALLA om det till mig mohahaha.

Om ni vill se fler bilder har var handledare Karin lagt in manga bilder:
http://mysorefalun.wordpress.com/







Pa ett barnhem


Var beromda CAD dag da vi malade vid Chamundi Hills


Uncle Nandish och Auntie Vinnie, vara kara foraldrar


Hela Familjen: Nandish, Vinnie, Karen, Preeti och Suprita

Mid Camp i Bandipur

Namaskara

Nu har jag kommit hem efter tre dagars mid camp uppe i bergen och har haft det hur roligtigt som helst. Hela gruppen plus varat film team akte tidigt pa onsdag morgon med buss till Bandipur, en nationalpark ca. tva timmar harifran for att spendera tva dagar.

Bandipur var otroligt tyst och lugnt omrade dar det fanns massvis med apor och radjur. De har aven sett tigrar smyga omkring ibland sa pa kvallarna fick vi aldrig ga ensamma.
Schemat var spackat med lekar och ovningar. Vi har gjort yoga, dansat, spelat kort, diskuterat om kulturskillnader och vara arbetsplatser etc. Vi har lart cara parkamrater 'finns i sjon' kortspelet sa vi har spelat en massa kort pa kvallarna.

Tredje dagen for vi till en folkstam bara 4 km ifran Bandipur dar vi skulle spendera en natt. Det var en liten by uppe i bergen pa ca 90 familjer. Har fanns inga toaletter utan vi fick ga ut pa falten och da behovde alltid en livvakt folja med eftersom vi levde i ett elefantrikt omrade.
Det var barn overallt och de samlades i stora flockar for att titta pa oss vita manniskor. De tog oss med ut pa odlingsfalten, de lekte i blad som man gor tigerbalsam av. Vi satt lange uppe pa en kulle och tittade ut over byn och de blaa borgen i horisonten. Det var svalt och lite blasigt, det var underbart helt enkelt.

Pa sondag har de en festival som heter Holli, det ar en fargfestival som firas i tre dagar for att onska alla ett fargstarkt liv. Vi firade den pa fredagen istallet. Vara handledare hade kopt med stora pasar med olika fargpulver som vi kastade pa varandra. Pa nagra sekunder var vi nerdrankt i lila, rosa, gula och roda farger och for att veta att det ska sitta fast sakert pa ens kropp kastades det vatten sa det blev en tjock smorja. Jag har fortfarnade farg pa mig, mitt har skiftar i gront, rosa och lila sa jag ser ut lite som Kitty Jutbring.

Vi satt pa mattor och at fran bananblad och nar morkret lade sig satt varje familj utanfor sitt hus med tanda eldar for att varma sig. Det marktes tydligt vilken stark gemenskap alla har med varandra har i den lilla byn. Skulle det bli osamja skulle nagon som ar gammal och vis forsoka medla mellan paren.

Det finns otroligt manga olika folkastammar varlden over och varje stam har sin religion och sprak. Har gifts kvinnorna bort i lagre aldrar, runt 12/13 ar. Manniskorna hade bott i byn sedan arton ar tillbaka, innan dess bodde de i Bandipur sedan 100-tals ar tillbaka. Anledningen till att de fick flytta var for att regeringen ville att Bandipur skulle bli ett naturreservat. Regeringen sa att djuren maste ha ett skyddat omrade men egentligen ville de bara bygga upp ett turistomrade de kan tjana pengar pa. Sadanna handelser sker sa ofta i alla lander, I Kenya har exempelvis manga folkstammar blivit forflyttade och da till samre jordforhallanden.
Konsekvenser av det blir sjalvklart att stammens kultur forandras. De kanske inte langre har tillgang till att fiska eller odla sina gronsaker som gatt i arv sedan urminnes tider.

Vi sov alla ihopkrypta pa rad pa ett stor plastskynke och nar morgontimmarna smog sig pa var det jattekallt sa det blev inte manga timmars somn for mig.

Nu ar vi hemma i heta Mysore igen och jag har varit och halsat pa familjens slaktingar idag. Jag och atta andra kvinnor stromade en liten liten skoaffar idag. Det ar namligen ett brollop inom familjen som ska hallas nasta vecka och det behover inforskaffas nya skor, smycket, silkessarees och mycket mera. Jag tror det kommer ca 500 gaster, bland annat jag och Anu ar bjudna.

Nandi hills

Varje kast i Indien har en sarskild gud de ber till extra mycket. Min familj tillber "the bull", en gud som ser ut som en ko. Det finns manga statyer av den men bara ett extra heligt stalle och for denna gud: Nandi hills.
Nandi hills ligger utanfor Bangalore och en eller tva ganger om aret aker min familj dit for att be (pujja)och de ville att jag skulle folja med dit.

Halv tre pa morgonen vacktes jag upp for att gora mig iordning, alltsa duscha och borsta tanderna som man maste gora innan man gar nagonstans. De hade packat vaskor fulla med frukt och mat for resan och snart dok andra dottern i var familj (som ar bortgift) och hennes familj upp med deras bil for att hamta oss. Sammanlagt var vi atta stycken men Anu ville inte folja med sa hon stannade hemma.

Det var sa kul, det kandes som att aka pa familjesemester och vi satt i bilen medan sval luft blaste in och hela Mysore sov fortfarande. Vi akte i tva timmar innan vi nadde Bangalore och da hade den stora blodroda solen borjat ga upp.

Val framme pa Nandi hill at vi frukost i bilen och vantade pa en pujjari, en man som utfor sjalva pujjan, som en prast ungefar. Nar han val kom ikvladd i en orange lungi tog det minst en timma att forbereda pujjan. Det skars upp bananer och applen, det hamtades hinkar med vatten, hela tjurstatyn tvattades och blev kladd i blommkransar. Det var mycket mer an sa,jag minns inte allt vi offrade till guden men det var mycket.
Jag forstod inte vad pujjarin sa men han utryckte olika mantran i sanskrit och krossade kokosnotter och tande rokelser. De hallde en massa mjolk over kostatyn och kastade blommor mot den och slog i klockor.

Det hela var valdigt intressant att se men totalt tog det nog fyra timmar sa det var lite jobbigt pa slutet men jag ar jatteglad att jag fick uppleva det for detta var verkligen viktigt for min indiska familj.
Pa hemvagen behovde vi korsa Bangalore och jag skojar inte nar jag sager att det tog lika lang tid att aka igenom staden som att aka mellan Mysore och Bangalore. Pa grund av den tunga och hektiska trafiken blev det langa bilkoer. Den andra gruppen av svenskar och indier som bor i Bangalore sager att det inte ar ovanligt att det tar tva timmar for dom att ta sig fran ett stalle till ett annat. Bangalore ar IT staden i Indien pa ca 7 miljoner invanare sa det ar en maktig stad men jag ar trots allt lycklig att jag far vara en Mysorebo :)

Nu har halva tiden gatt redan och imorn ska vi pa mid camp. Vi ska bo tre dagar ute i djungeln varav en natt med en folkstam sa det ser jag verkligen fram emot att fa uppleva.

Tata

Deenabandhu trust

Idag hade jag och Anu var educational day och vi hade om Barnhem i Indien. Vi akte alla ut till det barnnhem som Anu jobbar pa, Deenabandhu trust, for att gora studiebesok.
Vi borjade pa en skola dar en larare berattade om skolans historia och deras policy. Han berattade exmpelvis om att de inte slar barnen i skolan, vilket ar valdigt forekommande annars har. De flesta har tror att genom vald uppfostrar man barn till att lyda och lara sig men faktum ar att barnen blir mer avtrubbade mot smartan och tar heller stryk an att lara sig. Sa vi tyckte alla att det var skont att hora om detta nytankande.

Idag hade de invigning pa ett nytt flickhem som byggts pa ett eko-vanligt satt med solenergi och massa annat genom att lata en ko ga igenom huset och pryda det fullt med blommor. Dar at vi lunch sittandes pa rad pa golvet och at fran bananblad som fungerade som tallrikar.

Vi har pratat om varfor barn blir foraldralosa olika orsaker och hur manga det finns i varlden. UNICEF:s statistik fran 2007 raknade pa att det finns mellan 150 - 210 miljoner foraldralosa barn i varlden, varav ca. 25 miljoner bara i Indien. Varje dag blir 5760 barn foraldralosa.
Det ar givetvis manga olika orsaker som krig och fattigdom. Men med en okad spridning av HIV blir manga barn foraldralosa och HIV har brett ut sig stort har i Indien. Det behover inte vara sa att foraldrarna ar doda utan de kan ocksa bli utstotta av sin familj av olika anledningar som gor att de borjar leva pa gatan.

Det blev en lyckad dag och alla uppskattade att se barnhemmet och skolan och traffa alla de sma sota barnen, sjalv kanner jag mig obeskrivligt glad att se att dessa barna far en chans att vaxa upp i en bra miljo med bra manniskor omkring sig.

CAD och Shivaratri

Namaskara!

Idag kom andra halften av indierna och svenskarna hit for att halsa pa oss. Det var ett kart aterseende och trots att det bara gatt ca tre vackor kanns det som en oandlighet. Nar vi samtidigt delar med oss om vad vi har fatt erfara sa inser man hur mycket som har hant pa den korta stunden vi har varit ifran varandra.

I torsdags skulle vi traffas klockan atta i borjan av trappan upp till Chamundi Hill for att gora var forsta community activity day. Det ar namligen sa att manga sma hus dar har blivit nerklottrade sa vi skulle aka dit for att mala om vaggarna.
Jag och Anu var redan forsenade. Vi kom till City bus stand dar vi motte upp Nina och Nancy for att ta en buss till var motesplats.

Vi tog fel buss.

Vi hamnade pa vag UPP till Chamundi Hill, vi var inte i narheten av motesplatsen... Vi blev utslangda av busschaufforen for vi inte betalade tillrackligt sa dar stod vi mitt i ingenstans tidigt en morgon och fick borja lunka upp pa berget.
Det var en ganska molnig och sval morgon, asfalten doftade som det gor hemma efter ett sommarregn. Jag och Nina njot av promenaden medan Anu och Nancy alltid var 100 meter bakom. Efter tva timmar var vi framme vid trappan och fick da GA ner med darrande ben for alla 1000 trappsteg for att komma till gruppen.

Nu var vi tre timmar forsenade. Men det gjorde inget, dar var det full fart med penslar och farg och journalister och tv team. Nu ar vi kanda i hela Indien. I sex tidningar, varav tre nationella, har de skrivit artiklar om varat arbete och vi finns aven med pa alla Karnatakas nyhetskanaler.

Det var en jattekul dag, det kandes som vi gjorde nagot konkret for samhallet medan vi da och da sjung sanger som "Stopp in the name of love" med vara penslar som mikrofoner. Frivilliga manniskor kom for att hjalpa till och nar dagen var slut var det verkligen nymalade fina hus.

Igar var det Shivaratri, en festival som betyder Shivas natt. Tanken ar att man ska stanna uppe hela natten och be for Shiva. Jag, Anu och var vardfamilj for till ett par slaktingar for att spendera natten. Vi at gott pa kvallen och det kryllade av kvinnor och barn dar. De smallde smallare och sjung sanger. pa golvet lag det filtar och kuddar uppradade som vi alla kunde sova pa. Vid tolv skulle vi till ett Shivatempel for att be men jag var sa utmattad att jag somnade klockan elva...

Ojojoj jag laste just tva fina kommentarer fran patrik och maria och jag blir sa glad att det sprudlar i kroppen tack sa mycket, ni forgyllde verkligen min dag! :)

Jag maste skynda mig att skriva har nu for varje kvall kring sju/atta blir det stromavbrott i ca en timma, lika sa kring ett pa dagen sa det galler att valja sina tillfallen att skriva.

Jag kan ha latit lite negativ i mitt senaste inlagg, det var inte meningen att lata som jag vantrivs har men det ar ju ocksa bra att beratta om sina dampade stunder ibland annars ar det ju inte en arlig bild jag ger er. Nagot jag kan saga ar att jag har inte skrattat sa hysteriskt eller haft sa kul som jag har haft med gruppen har pa lange sa jag alskar samtidigt den tiden jag har har med dem alla.

Jag mar ganska bra fast jag har fatt nagon slang av magsjuka, det hugger ofta till i magen sa jag har inte arbetat idag. Jag far passa mig for kryddstark mat sa det blir en diet pa ris och kurd(en slags yoghurt man kan ha pa maten om det ar for starkt) i nagra dagar framover.
Jag har hittat en fantastiskt vacker sjo en bit fran mitt hus med en motionsslinga pa ca. 5 km sa nu ska jag borja ta morgonpromenader innan hettan slar till alldeles forskrackligt. Jag och min familj gick forbi dar igar kvall, himlen var alldeles lila och nagra fiskare stod i sma runda batar och tog upp nat och det flog hundratals faglar for att soka skydd i traden infor natten.

I lordags fyllde en av de indiska gruppdeltagarna ar sa vi for till en flod for att ata tarta och mysa. Tartorna har ar inte speciellt goda, som en sockerkaka med fet sockerkristyr. Elisa heter hon som fyllde nitton ar, en otroligt harlig tjej som alltid ar glad. Tydligen ar det sa att varje gang det finns en tarta i narheten tar de bitar och trycker fast i varandras ansikten. Jag gick ut en bit i floden for att slippa vara med i tartkriget men Elisa hannn ifatt mig och jag fick tarta i hela ansiktet. Jag fick tvatta mig med tval manga ganger om innan jag fick bort smoret.

So far har jag sett tre doda manniskor har. De har som ritual att nar nagon slakting har dott klar de upp dom och satter dom i en stol och pryder den fullt med blommor sa gar de ett varv kring kvarteret och trummar. Det skiljer sig lite fran kast till kast hur de gar till vaga men det ar sa jag har sett det. Det beror ocksa pa vilken kast man tillhor nar det kommer till om man ska kremeras eller begravas. Den floden vi var till for att fira Elisas fodelsedag brukar folk stro en bit av askan i for att rena den avlidnes synder.

Det var som sagt jattekul att fa lite kommentarer sa fortsatt att skriva :) Nu ska jag hem och vila magen lite och mala. Preeti, vardfamiljens dotter, lar mig att mala lite nu och jag har kommit pa mig sjalv att mala mycket fjall och sjoar (kanske jag undermedvetet gor det for att jag tanker mycket pa er dar hemma)

KRAAAAM

Hejhej

Nu har jag varit har i Indien sa pass lange att jag har borjat fatt hemlangtan. Humoret svanger som om jag vore manodepressiv men sa kanner vi alla svenskar har sa vi tar mycket stod av varandra. Jag funderade lite igar pa vad jag saknar och forutom familj och vanner saknar jag:
Kall och frisk luft, kallt vatten, svensk frukost och riktigt kaffe, att forsta spraket och veta hur samhallet fungerar...

Det som jag nog langtar efter mest men som ar det jag behover minst ar att ha insikt over vad som sker hela tiden. Det gar ganska bra att ta sig runt har pa engelska men manga ganger far jag sta i bakgrunden och titta pa nar andra pratar kannada med varandra, speciellt pa min arbetsplats. Det ar inte alls konstigt att det blir sa, det ar bara nyttigt for mig att slappa kontrollen over att veta vad som hander och inte bli frustrerad over det. Samhallet har i allmannt ar ju ocksa nagot jag bara far ta for vad det ar, exempelvis att man inte kan planera for saker och ting andras ofta pa bara en sekund. Det kommer inte vara lika nar vi kommer till Sverige for dar ar vi mer upphangda pa tid och saker flyter pa for det mesta och da kan man lattare ha koll pa laget och planera. Aven om vi ska bo i Falun och jag inte ar bekant med den staden ar jag anda mer van vid hur Sverige fungerar och da blir det ocksa mitt ansvar att hjalpa anu in i var kultur.

Jag och Anu har varit och besokt ett barnhem utanfor Mysore dar vi ska ha varan utbildningsdag om nagra veckor. Barnen var bara for underbara. Dar bodde det ca. 50 barn i olika aldrar som kommit fran gatan. De dansade for oss, sjung sanger och busade. Vi fick sitta pa golvet och ata med dom pa kvallen och nar vi skulle sova over lag tre sma pojkar pa en filt pa golvet i brist pa sangar. Jag kande sa starkt att jag egentligen brinner som mest att fa arbeta med barn men det ar ocksa intressant att fa arbeta med kvinnorna pa Karuna trust. Vi har dansat en del med kvinnorna och de alskar det sa tills pa mandag ska jag och Anu hitta pa en enkel dans och lara ut.

Njut av kalla friska luften hemma, jag har ingen kontakt med yttre varlden och hur kallt det ar hemma men jag antar att det ar kyligt. Har ar det sakert minst 25 grader varje dag!

Nivo nange tomba ischta, Hogibatrivi
Jag tycker om er, jag aterkommer

Nu har jag arbetat en hel vecka som den egentligen ska se ut. Jag och Anu har volontararbetat pa Karuna trust i tre dagar. Vi har lekt lekar med kvinnorna dar, tvattat klader med dom och patat i tradgarden. Det at valdigt viktigt att forsoka aktivera kvinnorna i olika aktiviteter sa de inte bara sitter och vilar i skuggan hela dagarna.
Personalen pratar knappt engelska sa det ar inte sa latt for mig att prata med dom. Men de ar riktigt glada och alskar att lara mig kannada sa jag kan en del nu.

I torsdags hade vi mycket diskussioner i gruppen. Temat for den har resan ar ju manskliga rattigheter och jamstalldhet. Vi pratade om FNs dekleration om manskliga rattigheter och diskuterade om den efterfoljs och om den involverar olika kulturer. Ar vi fria manniskor? Blir vi alla sedda som jamlika individer? Ar det ratt att stjala? Ar det ratt att stjala om man svalter? Kan man forlata?
Vi fick ta mycket stallningar kring detta och jag inser att det ar otroligt kompilicerat och vad som ar ratt for mig kan vara fel for nagon annan.

Har i Indien ar jamstalldhet en intressant fraga. Kvinnorna har mycket skylldigheter mot sin man och familj. Det finns strikta regler kring hur kvinnorna maste tacka sin kropp medan mannen kan ga runt i bara lungi. Pa bussen bor kvinnorna sitta langst fram och mannen langst bak. Nar ett par ska gifta sig ar det kvinnans familj som ska sta for kostnaderna av brollopet.

Igar var det forsta educational day. Emil och Aron holl i det och temat var barnarbete. Om man ar under 14 ar har i Indien och arbetar raknas det som barnarbete. Det ar inte ovanligt att barn jobbar redan nar de ar 4 ar. Omkring 218 miljoner barn arbetar i varlden varav ca. 140 miljoner bara har i Indien... sug pa den siffran ett tag.
Denna enorma siffra garanterar absolut inte en anstandig lon eller halsosamma miljoer. En vanlig arbetstid ar pa 18 timmar om dagen och om barnen far lon ligger den pa ca 10 rupies om dagen (ca.2 kr. I det allra varsta forhallanden maste de sila sin egen avforing och ata upp redan aten mat!
Jag blir sa ledsen och kanner mig sa hjalplos nar jag far se bilder pa barn ligga tillsammans under broar for att varma sig de fa timmar de har till att vila. Vi fick se en film fran en organisation som arbetar mot barnarbete. Den visade pa ett humoristiskt satt hur manniskor sitter och ar upptagna med sig sjalva att de inte ser alla dessa barn runt omkring gar och letar mat bland sopor.
I slutet fick vi se barn som fatt hjalp och lyckats ta sig in pa skolan och fa en utbildning. Da blev jag sa glad igen och kande att aven om manga barn i varlden lever under absoluta krankande forhallanden sa finns det vackra manniskor som kampar for dom.

Child power is flower power

9 dagar i Indien...

Nu har det gatt nio dagar sedan jag kom till Indien men det kanns som jag har varit har i en evighet. Vi har hunnit uppleva sa himla mycket och gruppen har verkligen blivit stark nu.

Jag och Anu bor i centrala Mysore med mamma Lassia, pappa Nandish och en 19 arig dotter som heter Preethi (betyder karlek). Jag kanner mig som en del av familjen, de ar sa generosa och omtanksamma. Preethi pratar bra engelska och ar otroligt smart sa hon forklarar mycket om Indien och dess samhalle, religion och kultur. Pa kvallarna sitter jag, Anu och Preethi och pratar, skrattar och dricker te tillsammans.

I indien ska man duscha och byta klader varje dag. Med duscha menar jag att man fyller en hink med vatten och skopar vatten over sig. Det ar en matta pa golvet dar vi sitter och ater mat (med handerna saklart) och tittar pa indisk idol. Sangen ar stenhard, jag och Anu delar sang i ett rum medan mamman och pappan ligger pa en matta pa golvet, samma som Preethi. Bara det visar pa hur gastvanliga de ar.

Idag var andra dagen pa Karuna trust, vi jobbar med kvinnor som ar psykiskt sjuka som blivit utslangda pa gatan av sin familj och da far de komma till detta rehabeliteringscenter. Just nu bor det 31 patienter dar. I personalen finns det 2 sjukskoterskor, 4 vardarbetare och en socialarbetare. Varje vecka kommer det en psykolog och en psykiatriker. Med hjalp av olika former av terapi och mediciner ska det hjalpa kvinnorna till ett stabilare liv och det ar en hel del som har gjort framsteg och lyckats tillfriskna sa pass att de kan atervanda till sina familjer.
Imorse var det vadigt frustrerande att komma Karuna trust. Att se en del kvinnor sitta pa marken helt bortkopplade fran verkligheten ar sa tungt och omradet de bor pa ar skrammande litet. Fast det ar ocksa manga kvinnor dar som bringar sa mycket gladje, bara lite skratt och leenden kan gora hela vistelsen dar himla mycket lattare. Idag har vi gjort sopar av vassliknande stran. Vi har lekt lite och jag tog med tva tjejr ut pa promenad.

En vanlig vecka volontararbetar vi mandag till onsdag. Pa torsdagar har vi community activity day som innebar att om vi ser nagot i samhallet vi vill hjalpa till med, exempelvis bygga ett staket till en skola sa det blir avskilt fran trafiken, kan vi forsoka genomfora det.
Pa fredagar har vi educational day da varje par ska halla i ett tema dar vi far lara oss mer om Indien. I fredags var vi exempelvis pa ett indiskt fangelse och gjorde studiebesok.

Pa helgerna har vi ledigt och vi forsoker alltid att samla ihop oss och hitta pa roliga saker. Igar besteg vi 1000 trappsteg uppfor Chamundi hill och besokte ett tempel. Det ar ett heligt berg och insikten om att sa manga manniskor har besokt detta chamundi tempel ar sa haftigt. Chamundi ar forovrigt en av hinuismens miljontals gudar och templet byggdes for 150 ar sedan som en hyllning till honom.

Vi har varit pa bio, dock sag vi ingen bollywoodfilm utan det blev Avatar. Det var tva stromavbrott under filmens gang och de har tydligen alltid en paus mitt i filmen. Det var dock bra med paus for stolarna var en pina men jag antar att det var helt okej for ett pris motsvarande 11 kr.
Vi har besokt ett gigantiskt palats och badat i vattenfall. Efter jobben traffas vi och fikar och har det kul. Vara indiska parkamrater drar oss med ut i den helgalna trafiken och varje dag ber jag for varat liv nar vi satter oss i en buss eller korsar en vag.

Ja det finns sa mycket jag kan beratta om men jag far spara lite tills jag kommer hem. Varje dag ar ger nya intryck och jag slutar inte att fascinerad av Indien. Jag sitter exempelvis nu pa ett internetcafe fyllt med bilder pa gudar, overallt hanger blommdekorationer, det doftar av rokelser och i bakgrunden spelas indisk musik.

Ja allting jag vanligtvis lever i ar utbytt; maten, trafiken, musiken, satten vi arbetar pa, bemotandet, klimatet ALLT ar verkligen annorlunda och jag alskar det. Det ar sa haftigt att sitta pa golvet och rora om maten med handerna, ligga pa en superhard sang och skopa vatten over sig pa morgonen.

Anu ar en jattesot tjej, hon lar mig mycket kannada (spraket) och jag lar henne svenska. Hon tar verkligen hand om mig och hjalper mig. Pa ett satt langtar jag tills vi kommer till Sverige da jag kan atergalda det hon gjort for mig.

Hoppas ni har det bra dar hemma, ni far garna skicka ett litet mail om hur ni mar eller skriva en kommentar sa skulle det kannas lite extra varmt i hjartat.

Namaskara

Namaskara!

Det har blir min fjarde dag i Indien och jag har haft ett par dagar fullproppade med intryck pa alla tankbara satt.

Vi landade pa fredag morgon klockan fem, indisk tid, och blev mottagna med rosor och en banderoll det stod welcome Sweden pa. Vidare nar vi kom fram till hotellet vi skulle bo pa ett par dagar stod nagra manniskor vid ingangen och splade trummor och dansade frenetiskt. Tva killar gick runt pa tva meter hoga styltor och halsade pa oss.
Det kandes bra att antligen fa vara framme, det var underbart att kanna sommarvarmen och se palmer och vackra blombuskar overallt.

Vi har alla fatt traffa vara parkamrater som vi ska bo ihop och arbeta med och vi har spanderat all tid har pa att lara kanna varandra. Det ar lite svart att komma ihag allas namn men min parkamrat heter Anu och hon ar 23 ar och varkar valdigt rar och sallskaplig. Vi forsoker kommunicera med varandra men det ar lite problematiskt att forsta vad vi sager till varandra. Jag antar att vi kommer lyckas forsta efter ett tag tillsammans. Vi har lart oss att man inte bara kan forlita sig pa orden den andre sager utan man maste ocksa se pa kroppsspraket vad personen menar.

Jag och Anu kommer att bo tillsammans i en vardfamilj i Mysore och vi ska dit idag. Imorn borjar varat volontarbete och vi kommer att jobba pa Karuma trust. De tar hand om kvinnor som blivit utstotta fran samhallet pa grund av fysiska eller psykiska sjukdomar. Jag vet inte an vad vi kommer fa for arbetsuppgifter men det ska bli spannande att fa borja arbeta.

Utover det sa mar jag bra. Magen mar bra for den delen trots den otroligt starka maten som bara branner i munnen. Vi ater frukost, lunch och middag. Alltid ris och grytor av olika slag. Soppa, gronsaker och chapatibrod.
Vi ater med hoger hand, blandar ihop maten och trycker det till en klump och skjuter in det i munnen. Jag tycker det ar jatteroligt att ata sahar, det ar ju verkligen nagot som man aldrig gor hemma for da leker man ju med maten.
Kaffet och teet har serveras i sma koppar och ar redan blandade med mjolk och mycket socker. De dricker heslt inte svart kaffe eller te eftersom det bara ar fattiga som gor det, de som inte har rad med mjolk och socker.

Att ga pa toaletten gar over forvantan bra. An sa lange har det varit en vanlig toalett fast istallet for toapapper finns det en duschsland med duschmunstycke som man skjoljer sig rent med.

Vi har haft diskussioner angaende kulturkrockar. Det har varit jattespannande och jag inser att det ar en hel del som skiljer sig fran var kultur.

Exempelvis kan foraldrarna i familjerna lasa deras barns brev och rota i deras garderober for att halla kolla pa barnen. Jag skulle bli rent av galen om det hande i min familj hemma men har holl alla indier med om att det var ratt sak att gora.

Nar man ska ata proppsar det pa en med mer mat for att visa pa givmildhet och tro inte att man kommer undan sa latt genom att bara saga: Nej tack jag ar matt.

Man ska hysa stor respekt for aldre personer, lyssna mycket men ifragasatt aldrig nagon for da ska man bara forsoka visa sig oversmart.

Ja det finns mycket mer jag skulle kunna saga men givetvis skiljer det ju sig fran familj till familj hur deras regler och vanor ar utformade. Vi har vaxt upp med helt skilda levnadsatt och det ar det vi nu maste lara oss att acceptera. MEN vi sitter i samma bat, Anu maste ocksa lamna sin familj for sex manader sa det har det inte latt heller. Men vi far stotta varandra sa ska det nog ga bra.

Igar dansade vi alla indisk dans runt en eld och sjung Beatles och Bob Dylan latar. Idag ska vi fara till ett kopcentrum for att handla lite indiska klader.

Jag hoppas ni alla mar bra dar hemma. Mina tankar flyr ofta till er.

Nu börjar det

Okej nu börjar det verkligen kittlas i min mage. Nu är det sex timmar kvar innan bussen tar oss till flygplatsen.

Vi har haft tre intensiva dagar här på Kärsögården med mycket gruppövningar och diskussioner och förberedelser. Det har varit blandade känslor för oss alla och om ni tror att detta är en nöjesresa där vi bara ska lata oss på en strand så har ni helt fel.

Vi kommer attt volontärarbeta ca. 3 dagar i veckan, vi kommer att hålla i en studiedag en gång i veckan där vi exempelvis fördjupar oss i skolsystemet i Indien och gör studiebesök... Vi kommer att ha varsitt projektarbete under tiden i Indien också. Det kan handla om att man ser något konkret i samhället som vi vill förbättra, exempelvis bygga ett staket åt en skola nära en väg så ska vi försöka ordna med material och tillåtelse för projektet.

Vi har pratat om våra mönster. I sverige har jag min familj och vänner. Jag är van vid lukterna, smakerna, människors gargong, att bussen kommer i tid etc. ALLT detta plus exakt allt annat som jag på något vis tar för givet ska vara som vanligt kommer att försvinna när jag reser. När jag ställs inför detta kallas det kulturchock och det kan yttra sig att man är trött, ledsen, irriterad, instängd och det är normalt att man känner så men det är viktigt att förstå grunden till detta så man kan försöka att hitta ett sätt att anpassa sig, lära och se möjligheter och positiva effekter av att plötsligt leva ett nytt liv för ett kort tag.

Det kan tyckas självklart men lika olika som vi ser på tid ser vi också annorlunda på respekt och tilltro. I mina ögon kanske min parkamrat eller värdfamilj kan tyckas respektlös eller oförstående mot mig eller tvärtom fast det egntligen bara är så att man yttrar det på olika sätt. Det viktiga är att tänka till om det bara är ett missförstånd, försöka samtala och komma närmare varandra. Men det kommer garanterat bli en del konflikter, frustration under sex månader. Men konflikter är inte farliga, man måste bara försöka hitta ett plan som når över våra kulturskillnader där vi båda kan mötas på mitten eller åtminstonde förstå varandra...och tycka
att det är okej med skilda åsikter..

Jag trivs iaf med mitt gäng här på Kärsögården. De är fina glada människor med intressen för världen och kulturer och jag ser fram emot att för åka med dem imorn. Det kommer bli en lång resa. Vissa har bestämt sig för att försöka vara vakna hela natten och de sitter här i rummet och spelar kort. Jag ska försöka sova ett par timmar.

Om ni vill se lite bilder från tidigare utbyten till Indien kan ni gå in på www.icdeindia.org, det är organisationen som lotsar oss ut till våra volontärplater i Bangalore och Mysore.

Hej då Sverige, vänner och familj :)

Äntligen på väg...

Nu har utbytet äntligen börjat. Igår lämnade tåget perongen från Bräcke och det kändes just då lite dystert att säga hej då till mamma och lillebror, det skär lite i mig att jag inte ska få träffa min familj på sex månader. Just nu på centralstationen i Stockholm och ska möta upp alla andra deltagare klockan elva för att åka ut till ett vandrarhem i tre dagar för ett utreseläger. Det känns väldigt bra nu när jag väl är här och jag ser fram emot att få återse de andra deltagarna.

Under dessa tre dagar på utreselägret ska vi förbereda oss lite på vilka situationer vi kan hamna i och vad vi bör tänka på då. Vi kommer att ha utbildning i mänskliga rättigheter och säkerhet, kulturskillnader och en hel del diskussioner och lekar.

På fredag morgon kvart över nio ska planet lyfta från Sverige och vi beräknas ankomma till Bangalore ca. 04.50. Väl på plats ska vi paras ihop med våra indiska parkamrater och förmodligen göra en hel del lekar för att lära känna varandra. Att få lära känna denna person jag ska spendera dag och natt med under sex månader är det jag ser mest fram emot just nu.

Jag har förberett mig lite genom att läsa lite böcker om indien samt sett på lite dokumentärfilmer. Jag känner mig ganska förberedd på hur annorlunda Indien kommer att vara gentemot Sverige men jag tror aldrig att man kan få den rätta uppfattningen om hur det ser ut och fungerar för än man har varit där på plats. Att få uppleva landet med egna ögon ger otroligt mycket mer insikt än alla böcker och dolumentärfilmer.

Nu är klockan strax efter åtta på morgonen och jag lade in all min packning i ett förvaringsskåp. Tydligen skulle man få en kod till detta skåp som jag trodde matades ut på ett kvitto...tydligen så uppkom koden direkt på displayen och jag tittade hastigt bort och missade den så nu måste jag springa och leta upp någon som kan hjälpa mig med detta. Jag har inte otur, jag är bara lite klantig ibland.