Mid Camp i Bandipur

Namaskara

Nu har jag kommit hem efter tre dagars mid camp uppe i bergen och har haft det hur roligtigt som helst. Hela gruppen plus varat film team akte tidigt pa onsdag morgon med buss till Bandipur, en nationalpark ca. tva timmar harifran for att spendera tva dagar.

Bandipur var otroligt tyst och lugnt omrade dar det fanns massvis med apor och radjur. De har aven sett tigrar smyga omkring ibland sa pa kvallarna fick vi aldrig ga ensamma.
Schemat var spackat med lekar och ovningar. Vi har gjort yoga, dansat, spelat kort, diskuterat om kulturskillnader och vara arbetsplatser etc. Vi har lart cara parkamrater 'finns i sjon' kortspelet sa vi har spelat en massa kort pa kvallarna.

Tredje dagen for vi till en folkstam bara 4 km ifran Bandipur dar vi skulle spendera en natt. Det var en liten by uppe i bergen pa ca 90 familjer. Har fanns inga toaletter utan vi fick ga ut pa falten och da behovde alltid en livvakt folja med eftersom vi levde i ett elefantrikt omrade.
Det var barn overallt och de samlades i stora flockar for att titta pa oss vita manniskor. De tog oss med ut pa odlingsfalten, de lekte i blad som man gor tigerbalsam av. Vi satt lange uppe pa en kulle och tittade ut over byn och de blaa borgen i horisonten. Det var svalt och lite blasigt, det var underbart helt enkelt.

Pa sondag har de en festival som heter Holli, det ar en fargfestival som firas i tre dagar for att onska alla ett fargstarkt liv. Vi firade den pa fredagen istallet. Vara handledare hade kopt med stora pasar med olika fargpulver som vi kastade pa varandra. Pa nagra sekunder var vi nerdrankt i lila, rosa, gula och roda farger och for att veta att det ska sitta fast sakert pa ens kropp kastades det vatten sa det blev en tjock smorja. Jag har fortfarnade farg pa mig, mitt har skiftar i gront, rosa och lila sa jag ser ut lite som Kitty Jutbring.

Vi satt pa mattor och at fran bananblad och nar morkret lade sig satt varje familj utanfor sitt hus med tanda eldar for att varma sig. Det marktes tydligt vilken stark gemenskap alla har med varandra har i den lilla byn. Skulle det bli osamja skulle nagon som ar gammal och vis forsoka medla mellan paren.

Det finns otroligt manga olika folkastammar varlden over och varje stam har sin religion och sprak. Har gifts kvinnorna bort i lagre aldrar, runt 12/13 ar. Manniskorna hade bott i byn sedan arton ar tillbaka, innan dess bodde de i Bandipur sedan 100-tals ar tillbaka. Anledningen till att de fick flytta var for att regeringen ville att Bandipur skulle bli ett naturreservat. Regeringen sa att djuren maste ha ett skyddat omrade men egentligen ville de bara bygga upp ett turistomrade de kan tjana pengar pa. Sadanna handelser sker sa ofta i alla lander, I Kenya har exempelvis manga folkstammar blivit forflyttade och da till samre jordforhallanden.
Konsekvenser av det blir sjalvklart att stammens kultur forandras. De kanske inte langre har tillgang till att fiska eller odla sina gronsaker som gatt i arv sedan urminnes tider.

Vi sov alla ihopkrypta pa rad pa ett stor plastskynke och nar morgontimmarna smog sig pa var det jattekallt sa det blev inte manga timmars somn for mig.

Nu ar vi hemma i heta Mysore igen och jag har varit och halsat pa familjens slaktingar idag. Jag och atta andra kvinnor stromade en liten liten skoaffar idag. Det ar namligen ett brollop inom familjen som ska hallas nasta vecka och det behover inforskaffas nya skor, smycket, silkessarees och mycket mera. Jag tror det kommer ca 500 gaster, bland annat jag och Anu ar bjudna.

Nandi hills

Varje kast i Indien har en sarskild gud de ber till extra mycket. Min familj tillber "the bull", en gud som ser ut som en ko. Det finns manga statyer av den men bara ett extra heligt stalle och for denna gud: Nandi hills.
Nandi hills ligger utanfor Bangalore och en eller tva ganger om aret aker min familj dit for att be (pujja)och de ville att jag skulle folja med dit.

Halv tre pa morgonen vacktes jag upp for att gora mig iordning, alltsa duscha och borsta tanderna som man maste gora innan man gar nagonstans. De hade packat vaskor fulla med frukt och mat for resan och snart dok andra dottern i var familj (som ar bortgift) och hennes familj upp med deras bil for att hamta oss. Sammanlagt var vi atta stycken men Anu ville inte folja med sa hon stannade hemma.

Det var sa kul, det kandes som att aka pa familjesemester och vi satt i bilen medan sval luft blaste in och hela Mysore sov fortfarande. Vi akte i tva timmar innan vi nadde Bangalore och da hade den stora blodroda solen borjat ga upp.

Val framme pa Nandi hill at vi frukost i bilen och vantade pa en pujjari, en man som utfor sjalva pujjan, som en prast ungefar. Nar han val kom ikvladd i en orange lungi tog det minst en timma att forbereda pujjan. Det skars upp bananer och applen, det hamtades hinkar med vatten, hela tjurstatyn tvattades och blev kladd i blommkransar. Det var mycket mer an sa,jag minns inte allt vi offrade till guden men det var mycket.
Jag forstod inte vad pujjarin sa men han utryckte olika mantran i sanskrit och krossade kokosnotter och tande rokelser. De hallde en massa mjolk over kostatyn och kastade blommor mot den och slog i klockor.

Det hela var valdigt intressant att se men totalt tog det nog fyra timmar sa det var lite jobbigt pa slutet men jag ar jatteglad att jag fick uppleva det for detta var verkligen viktigt for min indiska familj.
Pa hemvagen behovde vi korsa Bangalore och jag skojar inte nar jag sager att det tog lika lang tid att aka igenom staden som att aka mellan Mysore och Bangalore. Pa grund av den tunga och hektiska trafiken blev det langa bilkoer. Den andra gruppen av svenskar och indier som bor i Bangalore sager att det inte ar ovanligt att det tar tva timmar for dom att ta sig fran ett stalle till ett annat. Bangalore ar IT staden i Indien pa ca 7 miljoner invanare sa det ar en maktig stad men jag ar trots allt lycklig att jag far vara en Mysorebo :)

Nu har halva tiden gatt redan och imorn ska vi pa mid camp. Vi ska bo tre dagar ute i djungeln varav en natt med en folkstam sa det ser jag verkligen fram emot att fa uppleva.

Tata

Deenabandhu trust

Idag hade jag och Anu var educational day och vi hade om Barnhem i Indien. Vi akte alla ut till det barnnhem som Anu jobbar pa, Deenabandhu trust, for att gora studiebesok.
Vi borjade pa en skola dar en larare berattade om skolans historia och deras policy. Han berattade exmpelvis om att de inte slar barnen i skolan, vilket ar valdigt forekommande annars har. De flesta har tror att genom vald uppfostrar man barn till att lyda och lara sig men faktum ar att barnen blir mer avtrubbade mot smartan och tar heller stryk an att lara sig. Sa vi tyckte alla att det var skont att hora om detta nytankande.

Idag hade de invigning pa ett nytt flickhem som byggts pa ett eko-vanligt satt med solenergi och massa annat genom att lata en ko ga igenom huset och pryda det fullt med blommor. Dar at vi lunch sittandes pa rad pa golvet och at fran bananblad som fungerade som tallrikar.

Vi har pratat om varfor barn blir foraldralosa olika orsaker och hur manga det finns i varlden. UNICEF:s statistik fran 2007 raknade pa att det finns mellan 150 - 210 miljoner foraldralosa barn i varlden, varav ca. 25 miljoner bara i Indien. Varje dag blir 5760 barn foraldralosa.
Det ar givetvis manga olika orsaker som krig och fattigdom. Men med en okad spridning av HIV blir manga barn foraldralosa och HIV har brett ut sig stort har i Indien. Det behover inte vara sa att foraldrarna ar doda utan de kan ocksa bli utstotta av sin familj av olika anledningar som gor att de borjar leva pa gatan.

Det blev en lyckad dag och alla uppskattade att se barnhemmet och skolan och traffa alla de sma sota barnen, sjalv kanner jag mig obeskrivligt glad att se att dessa barna far en chans att vaxa upp i en bra miljo med bra manniskor omkring sig.

CAD och Shivaratri

Namaskara!

Idag kom andra halften av indierna och svenskarna hit for att halsa pa oss. Det var ett kart aterseende och trots att det bara gatt ca tre vackor kanns det som en oandlighet. Nar vi samtidigt delar med oss om vad vi har fatt erfara sa inser man hur mycket som har hant pa den korta stunden vi har varit ifran varandra.

I torsdags skulle vi traffas klockan atta i borjan av trappan upp till Chamundi Hill for att gora var forsta community activity day. Det ar namligen sa att manga sma hus dar har blivit nerklottrade sa vi skulle aka dit for att mala om vaggarna.
Jag och Anu var redan forsenade. Vi kom till City bus stand dar vi motte upp Nina och Nancy for att ta en buss till var motesplats.

Vi tog fel buss.

Vi hamnade pa vag UPP till Chamundi Hill, vi var inte i narheten av motesplatsen... Vi blev utslangda av busschaufforen for vi inte betalade tillrackligt sa dar stod vi mitt i ingenstans tidigt en morgon och fick borja lunka upp pa berget.
Det var en ganska molnig och sval morgon, asfalten doftade som det gor hemma efter ett sommarregn. Jag och Nina njot av promenaden medan Anu och Nancy alltid var 100 meter bakom. Efter tva timmar var vi framme vid trappan och fick da GA ner med darrande ben for alla 1000 trappsteg for att komma till gruppen.

Nu var vi tre timmar forsenade. Men det gjorde inget, dar var det full fart med penslar och farg och journalister och tv team. Nu ar vi kanda i hela Indien. I sex tidningar, varav tre nationella, har de skrivit artiklar om varat arbete och vi finns aven med pa alla Karnatakas nyhetskanaler.

Det var en jattekul dag, det kandes som vi gjorde nagot konkret for samhallet medan vi da och da sjung sanger som "Stopp in the name of love" med vara penslar som mikrofoner. Frivilliga manniskor kom for att hjalpa till och nar dagen var slut var det verkligen nymalade fina hus.

Igar var det Shivaratri, en festival som betyder Shivas natt. Tanken ar att man ska stanna uppe hela natten och be for Shiva. Jag, Anu och var vardfamilj for till ett par slaktingar for att spendera natten. Vi at gott pa kvallen och det kryllade av kvinnor och barn dar. De smallde smallare och sjung sanger. pa golvet lag det filtar och kuddar uppradade som vi alla kunde sova pa. Vid tolv skulle vi till ett Shivatempel for att be men jag var sa utmattad att jag somnade klockan elva...

Ojojoj jag laste just tva fina kommentarer fran patrik och maria och jag blir sa glad att det sprudlar i kroppen tack sa mycket, ni forgyllde verkligen min dag! :)

Jag maste skynda mig att skriva har nu for varje kvall kring sju/atta blir det stromavbrott i ca en timma, lika sa kring ett pa dagen sa det galler att valja sina tillfallen att skriva.

Jag kan ha latit lite negativ i mitt senaste inlagg, det var inte meningen att lata som jag vantrivs har men det ar ju ocksa bra att beratta om sina dampade stunder ibland annars ar det ju inte en arlig bild jag ger er. Nagot jag kan saga ar att jag har inte skrattat sa hysteriskt eller haft sa kul som jag har haft med gruppen har pa lange sa jag alskar samtidigt den tiden jag har har med dem alla.

Jag mar ganska bra fast jag har fatt nagon slang av magsjuka, det hugger ofta till i magen sa jag har inte arbetat idag. Jag far passa mig for kryddstark mat sa det blir en diet pa ris och kurd(en slags yoghurt man kan ha pa maten om det ar for starkt) i nagra dagar framover.
Jag har hittat en fantastiskt vacker sjo en bit fran mitt hus med en motionsslinga pa ca. 5 km sa nu ska jag borja ta morgonpromenader innan hettan slar till alldeles forskrackligt. Jag och min familj gick forbi dar igar kvall, himlen var alldeles lila och nagra fiskare stod i sma runda batar och tog upp nat och det flog hundratals faglar for att soka skydd i traden infor natten.

I lordags fyllde en av de indiska gruppdeltagarna ar sa vi for till en flod for att ata tarta och mysa. Tartorna har ar inte speciellt goda, som en sockerkaka med fet sockerkristyr. Elisa heter hon som fyllde nitton ar, en otroligt harlig tjej som alltid ar glad. Tydligen ar det sa att varje gang det finns en tarta i narheten tar de bitar och trycker fast i varandras ansikten. Jag gick ut en bit i floden for att slippa vara med i tartkriget men Elisa hannn ifatt mig och jag fick tarta i hela ansiktet. Jag fick tvatta mig med tval manga ganger om innan jag fick bort smoret.

So far har jag sett tre doda manniskor har. De har som ritual att nar nagon slakting har dott klar de upp dom och satter dom i en stol och pryder den fullt med blommor sa gar de ett varv kring kvarteret och trummar. Det skiljer sig lite fran kast till kast hur de gar till vaga men det ar sa jag har sett det. Det beror ocksa pa vilken kast man tillhor nar det kommer till om man ska kremeras eller begravas. Den floden vi var till for att fira Elisas fodelsedag brukar folk stro en bit av askan i for att rena den avlidnes synder.

Det var som sagt jattekul att fa lite kommentarer sa fortsatt att skriva :) Nu ska jag hem och vila magen lite och mala. Preeti, vardfamiljens dotter, lar mig att mala lite nu och jag har kommit pa mig sjalv att mala mycket fjall och sjoar (kanske jag undermedvetet gor det for att jag tanker mycket pa er dar hemma)

KRAAAAM

Hejhej

Nu har jag varit har i Indien sa pass lange att jag har borjat fatt hemlangtan. Humoret svanger som om jag vore manodepressiv men sa kanner vi alla svenskar har sa vi tar mycket stod av varandra. Jag funderade lite igar pa vad jag saknar och forutom familj och vanner saknar jag:
Kall och frisk luft, kallt vatten, svensk frukost och riktigt kaffe, att forsta spraket och veta hur samhallet fungerar...

Det som jag nog langtar efter mest men som ar det jag behover minst ar att ha insikt over vad som sker hela tiden. Det gar ganska bra att ta sig runt har pa engelska men manga ganger far jag sta i bakgrunden och titta pa nar andra pratar kannada med varandra, speciellt pa min arbetsplats. Det ar inte alls konstigt att det blir sa, det ar bara nyttigt for mig att slappa kontrollen over att veta vad som hander och inte bli frustrerad over det. Samhallet har i allmannt ar ju ocksa nagot jag bara far ta for vad det ar, exempelvis att man inte kan planera for saker och ting andras ofta pa bara en sekund. Det kommer inte vara lika nar vi kommer till Sverige for dar ar vi mer upphangda pa tid och saker flyter pa for det mesta och da kan man lattare ha koll pa laget och planera. Aven om vi ska bo i Falun och jag inte ar bekant med den staden ar jag anda mer van vid hur Sverige fungerar och da blir det ocksa mitt ansvar att hjalpa anu in i var kultur.

Jag och Anu har varit och besokt ett barnhem utanfor Mysore dar vi ska ha varan utbildningsdag om nagra veckor. Barnen var bara for underbara. Dar bodde det ca. 50 barn i olika aldrar som kommit fran gatan. De dansade for oss, sjung sanger och busade. Vi fick sitta pa golvet och ata med dom pa kvallen och nar vi skulle sova over lag tre sma pojkar pa en filt pa golvet i brist pa sangar. Jag kande sa starkt att jag egentligen brinner som mest att fa arbeta med barn men det ar ocksa intressant att fa arbeta med kvinnorna pa Karuna trust. Vi har dansat en del med kvinnorna och de alskar det sa tills pa mandag ska jag och Anu hitta pa en enkel dans och lara ut.

Njut av kalla friska luften hemma, jag har ingen kontakt med yttre varlden och hur kallt det ar hemma men jag antar att det ar kyligt. Har ar det sakert minst 25 grader varje dag!

Nivo nange tomba ischta, Hogibatrivi
Jag tycker om er, jag aterkommer