Nu har jag arbetat en hel vecka som den egentligen ska se ut. Jag och Anu har volontararbetat pa Karuna trust i tre dagar. Vi har lekt lekar med kvinnorna dar, tvattat klader med dom och patat i tradgarden. Det at valdigt viktigt att forsoka aktivera kvinnorna i olika aktiviteter sa de inte bara sitter och vilar i skuggan hela dagarna.
Personalen pratar knappt engelska sa det ar inte sa latt for mig att prata med dom. Men de ar riktigt glada och alskar att lara mig kannada sa jag kan en del nu.
I torsdags hade vi mycket diskussioner i gruppen. Temat for den har resan ar ju manskliga rattigheter och jamstalldhet. Vi pratade om FNs dekleration om manskliga rattigheter och diskuterade om den efterfoljs och om den involverar olika kulturer. Ar vi fria manniskor? Blir vi alla sedda som jamlika individer? Ar det ratt att stjala? Ar det ratt att stjala om man svalter? Kan man forlata?
Vi fick ta mycket stallningar kring detta och jag inser att det ar otroligt kompilicerat och vad som ar ratt for mig kan vara fel for nagon annan.
Har i Indien ar jamstalldhet en intressant fraga. Kvinnorna har mycket skylldigheter mot sin man och familj. Det finns strikta regler kring hur kvinnorna maste tacka sin kropp medan mannen kan ga runt i bara lungi. Pa bussen bor kvinnorna sitta langst fram och mannen langst bak. Nar ett par ska gifta sig ar det kvinnans familj som ska sta for kostnaderna av brollopet.
Igar var det forsta educational day. Emil och Aron holl i det och temat var barnarbete. Om man ar under 14 ar har i Indien och arbetar raknas det som barnarbete. Det ar inte ovanligt att barn jobbar redan nar de ar 4 ar. Omkring 218 miljoner barn arbetar i varlden varav ca. 140 miljoner bara har i Indien... sug pa den siffran ett tag.
Denna enorma siffra garanterar absolut inte en anstandig lon eller halsosamma miljoer. En vanlig arbetstid ar pa 18 timmar om dagen och om barnen far lon ligger den pa ca 10 rupies om dagen (ca.2 kr. I det allra varsta forhallanden maste de sila sin egen avforing och ata upp redan aten mat!
Jag blir sa ledsen och kanner mig sa hjalplos nar jag far se bilder pa barn ligga tillsammans under broar for att varma sig de fa timmar de har till att vila. Vi fick se en film fran en organisation som arbetar mot barnarbete. Den visade pa ett humoristiskt satt hur manniskor sitter och ar upptagna med sig sjalva att de inte ser alla dessa barn runt omkring gar och letar mat bland sopor.
I slutet fick vi se barn som fatt hjalp och lyckats ta sig in pa skolan och fa en utbildning. Da blev jag sa glad igen och kande att aven om manga barn i varlden lever under absoluta krankande forhallanden sa finns det vackra manniskor som kampar for dom.
Child power is flower power
fredag 29 januari 2010
måndag 25 januari 2010
9 dagar i Indien...
Nu har det gatt nio dagar sedan jag kom till Indien men det kanns som jag har varit har i en evighet. Vi har hunnit uppleva sa himla mycket och gruppen har verkligen blivit stark nu.
Jag och Anu bor i centrala Mysore med mamma Lassia, pappa Nandish och en 19 arig dotter som heter Preethi (betyder karlek). Jag kanner mig som en del av familjen, de ar sa generosa och omtanksamma. Preethi pratar bra engelska och ar otroligt smart sa hon forklarar mycket om Indien och dess samhalle, religion och kultur. Pa kvallarna sitter jag, Anu och Preethi och pratar, skrattar och dricker te tillsammans.
I indien ska man duscha och byta klader varje dag. Med duscha menar jag att man fyller en hink med vatten och skopar vatten over sig. Det ar en matta pa golvet dar vi sitter och ater mat (med handerna saklart) och tittar pa indisk idol. Sangen ar stenhard, jag och Anu delar sang i ett rum medan mamman och pappan ligger pa en matta pa golvet, samma som Preethi. Bara det visar pa hur gastvanliga de ar.
Idag var andra dagen pa Karuna trust, vi jobbar med kvinnor som ar psykiskt sjuka som blivit utslangda pa gatan av sin familj och da far de komma till detta rehabeliteringscenter. Just nu bor det 31 patienter dar. I personalen finns det 2 sjukskoterskor, 4 vardarbetare och en socialarbetare. Varje vecka kommer det en psykolog och en psykiatriker. Med hjalp av olika former av terapi och mediciner ska det hjalpa kvinnorna till ett stabilare liv och det ar en hel del som har gjort framsteg och lyckats tillfriskna sa pass att de kan atervanda till sina familjer.
Imorse var det vadigt frustrerande att komma Karuna trust. Att se en del kvinnor sitta pa marken helt bortkopplade fran verkligheten ar sa tungt och omradet de bor pa ar skrammande litet. Fast det ar ocksa manga kvinnor dar som bringar sa mycket gladje, bara lite skratt och leenden kan gora hela vistelsen dar himla mycket lattare. Idag har vi gjort sopar av vassliknande stran. Vi har lekt lite och jag tog med tva tjejr ut pa promenad.
En vanlig vecka volontararbetar vi mandag till onsdag. Pa torsdagar har vi community activity day som innebar att om vi ser nagot i samhallet vi vill hjalpa till med, exempelvis bygga ett staket till en skola sa det blir avskilt fran trafiken, kan vi forsoka genomfora det.
Pa fredagar har vi educational day da varje par ska halla i ett tema dar vi far lara oss mer om Indien. I fredags var vi exempelvis pa ett indiskt fangelse och gjorde studiebesok.
Pa helgerna har vi ledigt och vi forsoker alltid att samla ihop oss och hitta pa roliga saker. Igar besteg vi 1000 trappsteg uppfor Chamundi hill och besokte ett tempel. Det ar ett heligt berg och insikten om att sa manga manniskor har besokt detta chamundi tempel ar sa haftigt. Chamundi ar forovrigt en av hinuismens miljontals gudar och templet byggdes for 150 ar sedan som en hyllning till honom.
Vi har varit pa bio, dock sag vi ingen bollywoodfilm utan det blev Avatar. Det var tva stromavbrott under filmens gang och de har tydligen alltid en paus mitt i filmen. Det var dock bra med paus for stolarna var en pina men jag antar att det var helt okej for ett pris motsvarande 11 kr.
Vi har besokt ett gigantiskt palats och badat i vattenfall. Efter jobben traffas vi och fikar och har det kul. Vara indiska parkamrater drar oss med ut i den helgalna trafiken och varje dag ber jag for varat liv nar vi satter oss i en buss eller korsar en vag.
Ja det finns sa mycket jag kan beratta om men jag far spara lite tills jag kommer hem. Varje dag ar ger nya intryck och jag slutar inte att fascinerad av Indien. Jag sitter exempelvis nu pa ett internetcafe fyllt med bilder pa gudar, overallt hanger blommdekorationer, det doftar av rokelser och i bakgrunden spelas indisk musik.
Ja allting jag vanligtvis lever i ar utbytt; maten, trafiken, musiken, satten vi arbetar pa, bemotandet, klimatet ALLT ar verkligen annorlunda och jag alskar det. Det ar sa haftigt att sitta pa golvet och rora om maten med handerna, ligga pa en superhard sang och skopa vatten over sig pa morgonen.
Anu ar en jattesot tjej, hon lar mig mycket kannada (spraket) och jag lar henne svenska. Hon tar verkligen hand om mig och hjalper mig. Pa ett satt langtar jag tills vi kommer till Sverige da jag kan atergalda det hon gjort for mig.
Hoppas ni har det bra dar hemma, ni far garna skicka ett litet mail om hur ni mar eller skriva en kommentar sa skulle det kannas lite extra varmt i hjartat.
Jag och Anu bor i centrala Mysore med mamma Lassia, pappa Nandish och en 19 arig dotter som heter Preethi (betyder karlek). Jag kanner mig som en del av familjen, de ar sa generosa och omtanksamma. Preethi pratar bra engelska och ar otroligt smart sa hon forklarar mycket om Indien och dess samhalle, religion och kultur. Pa kvallarna sitter jag, Anu och Preethi och pratar, skrattar och dricker te tillsammans.
I indien ska man duscha och byta klader varje dag. Med duscha menar jag att man fyller en hink med vatten och skopar vatten over sig. Det ar en matta pa golvet dar vi sitter och ater mat (med handerna saklart) och tittar pa indisk idol. Sangen ar stenhard, jag och Anu delar sang i ett rum medan mamman och pappan ligger pa en matta pa golvet, samma som Preethi. Bara det visar pa hur gastvanliga de ar.
Idag var andra dagen pa Karuna trust, vi jobbar med kvinnor som ar psykiskt sjuka som blivit utslangda pa gatan av sin familj och da far de komma till detta rehabeliteringscenter. Just nu bor det 31 patienter dar. I personalen finns det 2 sjukskoterskor, 4 vardarbetare och en socialarbetare. Varje vecka kommer det en psykolog och en psykiatriker. Med hjalp av olika former av terapi och mediciner ska det hjalpa kvinnorna till ett stabilare liv och det ar en hel del som har gjort framsteg och lyckats tillfriskna sa pass att de kan atervanda till sina familjer.
Imorse var det vadigt frustrerande att komma Karuna trust. Att se en del kvinnor sitta pa marken helt bortkopplade fran verkligheten ar sa tungt och omradet de bor pa ar skrammande litet. Fast det ar ocksa manga kvinnor dar som bringar sa mycket gladje, bara lite skratt och leenden kan gora hela vistelsen dar himla mycket lattare. Idag har vi gjort sopar av vassliknande stran. Vi har lekt lite och jag tog med tva tjejr ut pa promenad.
En vanlig vecka volontararbetar vi mandag till onsdag. Pa torsdagar har vi community activity day som innebar att om vi ser nagot i samhallet vi vill hjalpa till med, exempelvis bygga ett staket till en skola sa det blir avskilt fran trafiken, kan vi forsoka genomfora det.
Pa fredagar har vi educational day da varje par ska halla i ett tema dar vi far lara oss mer om Indien. I fredags var vi exempelvis pa ett indiskt fangelse och gjorde studiebesok.
Pa helgerna har vi ledigt och vi forsoker alltid att samla ihop oss och hitta pa roliga saker. Igar besteg vi 1000 trappsteg uppfor Chamundi hill och besokte ett tempel. Det ar ett heligt berg och insikten om att sa manga manniskor har besokt detta chamundi tempel ar sa haftigt. Chamundi ar forovrigt en av hinuismens miljontals gudar och templet byggdes for 150 ar sedan som en hyllning till honom.
Vi har varit pa bio, dock sag vi ingen bollywoodfilm utan det blev Avatar. Det var tva stromavbrott under filmens gang och de har tydligen alltid en paus mitt i filmen. Det var dock bra med paus for stolarna var en pina men jag antar att det var helt okej for ett pris motsvarande 11 kr.
Vi har besokt ett gigantiskt palats och badat i vattenfall. Efter jobben traffas vi och fikar och har det kul. Vara indiska parkamrater drar oss med ut i den helgalna trafiken och varje dag ber jag for varat liv nar vi satter oss i en buss eller korsar en vag.
Ja det finns sa mycket jag kan beratta om men jag far spara lite tills jag kommer hem. Varje dag ar ger nya intryck och jag slutar inte att fascinerad av Indien. Jag sitter exempelvis nu pa ett internetcafe fyllt med bilder pa gudar, overallt hanger blommdekorationer, det doftar av rokelser och i bakgrunden spelas indisk musik.
Ja allting jag vanligtvis lever i ar utbytt; maten, trafiken, musiken, satten vi arbetar pa, bemotandet, klimatet ALLT ar verkligen annorlunda och jag alskar det. Det ar sa haftigt att sitta pa golvet och rora om maten med handerna, ligga pa en superhard sang och skopa vatten over sig pa morgonen.
Anu ar en jattesot tjej, hon lar mig mycket kannada (spraket) och jag lar henne svenska. Hon tar verkligen hand om mig och hjalper mig. Pa ett satt langtar jag tills vi kommer till Sverige da jag kan atergalda det hon gjort for mig.
Hoppas ni har det bra dar hemma, ni far garna skicka ett litet mail om hur ni mar eller skriva en kommentar sa skulle det kannas lite extra varmt i hjartat.
måndag 18 januari 2010
Namaskara
Namaskara!
Det har blir min fjarde dag i Indien och jag har haft ett par dagar fullproppade med intryck pa alla tankbara satt.
Vi landade pa fredag morgon klockan fem, indisk tid, och blev mottagna med rosor och en banderoll det stod welcome Sweden pa. Vidare nar vi kom fram till hotellet vi skulle bo pa ett par dagar stod nagra manniskor vid ingangen och splade trummor och dansade frenetiskt. Tva killar gick runt pa tva meter hoga styltor och halsade pa oss.
Det kandes bra att antligen fa vara framme, det var underbart att kanna sommarvarmen och se palmer och vackra blombuskar overallt.
Vi har alla fatt traffa vara parkamrater som vi ska bo ihop och arbeta med och vi har spanderat all tid har pa att lara kanna varandra. Det ar lite svart att komma ihag allas namn men min parkamrat heter Anu och hon ar 23 ar och varkar valdigt rar och sallskaplig. Vi forsoker kommunicera med varandra men det ar lite problematiskt att forsta vad vi sager till varandra. Jag antar att vi kommer lyckas forsta efter ett tag tillsammans. Vi har lart oss att man inte bara kan forlita sig pa orden den andre sager utan man maste ocksa se pa kroppsspraket vad personen menar.
Jag och Anu kommer att bo tillsammans i en vardfamilj i Mysore och vi ska dit idag. Imorn borjar varat volontarbete och vi kommer att jobba pa Karuma trust. De tar hand om kvinnor som blivit utstotta fran samhallet pa grund av fysiska eller psykiska sjukdomar. Jag vet inte an vad vi kommer fa for arbetsuppgifter men det ska bli spannande att fa borja arbeta.
Utover det sa mar jag bra. Magen mar bra for den delen trots den otroligt starka maten som bara branner i munnen. Vi ater frukost, lunch och middag. Alltid ris och grytor av olika slag. Soppa, gronsaker och chapatibrod.
Vi ater med hoger hand, blandar ihop maten och trycker det till en klump och skjuter in det i munnen. Jag tycker det ar jatteroligt att ata sahar, det ar ju verkligen nagot som man aldrig gor hemma for da leker man ju med maten.
Kaffet och teet har serveras i sma koppar och ar redan blandade med mjolk och mycket socker. De dricker heslt inte svart kaffe eller te eftersom det bara ar fattiga som gor det, de som inte har rad med mjolk och socker.
Att ga pa toaletten gar over forvantan bra. An sa lange har det varit en vanlig toalett fast istallet for toapapper finns det en duschsland med duschmunstycke som man skjoljer sig rent med.
Vi har haft diskussioner angaende kulturkrockar. Det har varit jattespannande och jag inser att det ar en hel del som skiljer sig fran var kultur.
Exempelvis kan foraldrarna i familjerna lasa deras barns brev och rota i deras garderober for att halla kolla pa barnen. Jag skulle bli rent av galen om det hande i min familj hemma men har holl alla indier med om att det var ratt sak att gora.
Nar man ska ata proppsar det pa en med mer mat for att visa pa givmildhet och tro inte att man kommer undan sa latt genom att bara saga: Nej tack jag ar matt.
Man ska hysa stor respekt for aldre personer, lyssna mycket men ifragasatt aldrig nagon for da ska man bara forsoka visa sig oversmart.
Ja det finns mycket mer jag skulle kunna saga men givetvis skiljer det ju sig fran familj till familj hur deras regler och vanor ar utformade. Vi har vaxt upp med helt skilda levnadsatt och det ar det vi nu maste lara oss att acceptera. MEN vi sitter i samma bat, Anu maste ocksa lamna sin familj for sex manader sa det har det inte latt heller. Men vi far stotta varandra sa ska det nog ga bra.
Igar dansade vi alla indisk dans runt en eld och sjung Beatles och Bob Dylan latar. Idag ska vi fara till ett kopcentrum for att handla lite indiska klader.
Jag hoppas ni alla mar bra dar hemma. Mina tankar flyr ofta till er.
Det har blir min fjarde dag i Indien och jag har haft ett par dagar fullproppade med intryck pa alla tankbara satt.
Vi landade pa fredag morgon klockan fem, indisk tid, och blev mottagna med rosor och en banderoll det stod welcome Sweden pa. Vidare nar vi kom fram till hotellet vi skulle bo pa ett par dagar stod nagra manniskor vid ingangen och splade trummor och dansade frenetiskt. Tva killar gick runt pa tva meter hoga styltor och halsade pa oss.
Det kandes bra att antligen fa vara framme, det var underbart att kanna sommarvarmen och se palmer och vackra blombuskar overallt.
Vi har alla fatt traffa vara parkamrater som vi ska bo ihop och arbeta med och vi har spanderat all tid har pa att lara kanna varandra. Det ar lite svart att komma ihag allas namn men min parkamrat heter Anu och hon ar 23 ar och varkar valdigt rar och sallskaplig. Vi forsoker kommunicera med varandra men det ar lite problematiskt att forsta vad vi sager till varandra. Jag antar att vi kommer lyckas forsta efter ett tag tillsammans. Vi har lart oss att man inte bara kan forlita sig pa orden den andre sager utan man maste ocksa se pa kroppsspraket vad personen menar.
Jag och Anu kommer att bo tillsammans i en vardfamilj i Mysore och vi ska dit idag. Imorn borjar varat volontarbete och vi kommer att jobba pa Karuma trust. De tar hand om kvinnor som blivit utstotta fran samhallet pa grund av fysiska eller psykiska sjukdomar. Jag vet inte an vad vi kommer fa for arbetsuppgifter men det ska bli spannande att fa borja arbeta.
Utover det sa mar jag bra. Magen mar bra for den delen trots den otroligt starka maten som bara branner i munnen. Vi ater frukost, lunch och middag. Alltid ris och grytor av olika slag. Soppa, gronsaker och chapatibrod.
Vi ater med hoger hand, blandar ihop maten och trycker det till en klump och skjuter in det i munnen. Jag tycker det ar jatteroligt att ata sahar, det ar ju verkligen nagot som man aldrig gor hemma for da leker man ju med maten.
Kaffet och teet har serveras i sma koppar och ar redan blandade med mjolk och mycket socker. De dricker heslt inte svart kaffe eller te eftersom det bara ar fattiga som gor det, de som inte har rad med mjolk och socker.
Att ga pa toaletten gar over forvantan bra. An sa lange har det varit en vanlig toalett fast istallet for toapapper finns det en duschsland med duschmunstycke som man skjoljer sig rent med.
Vi har haft diskussioner angaende kulturkrockar. Det har varit jattespannande och jag inser att det ar en hel del som skiljer sig fran var kultur.
Exempelvis kan foraldrarna i familjerna lasa deras barns brev och rota i deras garderober for att halla kolla pa barnen. Jag skulle bli rent av galen om det hande i min familj hemma men har holl alla indier med om att det var ratt sak att gora.
Nar man ska ata proppsar det pa en med mer mat for att visa pa givmildhet och tro inte att man kommer undan sa latt genom att bara saga: Nej tack jag ar matt.
Man ska hysa stor respekt for aldre personer, lyssna mycket men ifragasatt aldrig nagon for da ska man bara forsoka visa sig oversmart.
Ja det finns mycket mer jag skulle kunna saga men givetvis skiljer det ju sig fran familj till familj hur deras regler och vanor ar utformade. Vi har vaxt upp med helt skilda levnadsatt och det ar det vi nu maste lara oss att acceptera. MEN vi sitter i samma bat, Anu maste ocksa lamna sin familj for sex manader sa det har det inte latt heller. Men vi far stotta varandra sa ska det nog ga bra.
Igar dansade vi alla indisk dans runt en eld och sjung Beatles och Bob Dylan latar. Idag ska vi fara till ett kopcentrum for att handla lite indiska klader.
Jag hoppas ni alla mar bra dar hemma. Mina tankar flyr ofta till er.
torsdag 14 januari 2010
Nu börjar det
Okej nu börjar det verkligen kittlas i min mage. Nu är det sex timmar kvar innan bussen tar oss till flygplatsen.
Vi har haft tre intensiva dagar här på Kärsögården med mycket gruppövningar och diskussioner och förberedelser. Det har varit blandade känslor för oss alla och om ni tror att detta är en nöjesresa där vi bara ska lata oss på en strand så har ni helt fel.
Vi kommer attt volontärarbeta ca. 3 dagar i veckan, vi kommer att hålla i en studiedag en gång i veckan där vi exempelvis fördjupar oss i skolsystemet i Indien och gör studiebesök... Vi kommer att ha varsitt projektarbete under tiden i Indien också. Det kan handla om att man ser något konkret i samhället som vi vill förbättra, exempelvis bygga ett staket åt en skola nära en väg så ska vi försöka ordna med material och tillåtelse för projektet.
Vi har pratat om våra mönster. I sverige har jag min familj och vänner. Jag är van vid lukterna, smakerna, människors gargong, att bussen kommer i tid etc. ALLT detta plus exakt allt annat som jag på något vis tar för givet ska vara som vanligt kommer att försvinna när jag reser. När jag ställs inför detta kallas det kulturchock och det kan yttra sig att man är trött, ledsen, irriterad, instängd och det är normalt att man känner så men det är viktigt att förstå grunden till detta så man kan försöka att hitta ett sätt att anpassa sig, lära och se möjligheter och positiva effekter av att plötsligt leva ett nytt liv för ett kort tag.
Det kan tyckas självklart men lika olika som vi ser på tid ser vi också annorlunda på respekt och tilltro. I mina ögon kanske min parkamrat eller värdfamilj kan tyckas respektlös eller oförstående mot mig eller tvärtom fast det egntligen bara är så att man yttrar det på olika sätt. Det viktiga är att tänka till om det bara är ett missförstånd, försöka samtala och komma närmare varandra. Men det kommer garanterat bli en del konflikter, frustration under sex månader. Men konflikter är inte farliga, man måste bara försöka hitta ett plan som når över våra kulturskillnader där vi båda kan mötas på mitten eller åtminstonde förstå varandra...och tycka
att det är okej med skilda åsikter..
Jag trivs iaf med mitt gäng här på Kärsögården. De är fina glada människor med intressen för världen och kulturer och jag ser fram emot att för åka med dem imorn. Det kommer bli en lång resa. Vissa har bestämt sig för att försöka vara vakna hela natten och de sitter här i rummet och spelar kort. Jag ska försöka sova ett par timmar.
Om ni vill se lite bilder från tidigare utbyten till Indien kan ni gå in på www.icdeindia.org, det är organisationen som lotsar oss ut till våra volontärplater i Bangalore och Mysore.
Hej då Sverige, vänner och familj :)
Vi har haft tre intensiva dagar här på Kärsögården med mycket gruppövningar och diskussioner och förberedelser. Det har varit blandade känslor för oss alla och om ni tror att detta är en nöjesresa där vi bara ska lata oss på en strand så har ni helt fel.
Vi kommer attt volontärarbeta ca. 3 dagar i veckan, vi kommer att hålla i en studiedag en gång i veckan där vi exempelvis fördjupar oss i skolsystemet i Indien och gör studiebesök... Vi kommer att ha varsitt projektarbete under tiden i Indien också. Det kan handla om att man ser något konkret i samhället som vi vill förbättra, exempelvis bygga ett staket åt en skola nära en väg så ska vi försöka ordna med material och tillåtelse för projektet.
Vi har pratat om våra mönster. I sverige har jag min familj och vänner. Jag är van vid lukterna, smakerna, människors gargong, att bussen kommer i tid etc. ALLT detta plus exakt allt annat som jag på något vis tar för givet ska vara som vanligt kommer att försvinna när jag reser. När jag ställs inför detta kallas det kulturchock och det kan yttra sig att man är trött, ledsen, irriterad, instängd och det är normalt att man känner så men det är viktigt att förstå grunden till detta så man kan försöka att hitta ett sätt att anpassa sig, lära och se möjligheter och positiva effekter av att plötsligt leva ett nytt liv för ett kort tag.
Det kan tyckas självklart men lika olika som vi ser på tid ser vi också annorlunda på respekt och tilltro. I mina ögon kanske min parkamrat eller värdfamilj kan tyckas respektlös eller oförstående mot mig eller tvärtom fast det egntligen bara är så att man yttrar det på olika sätt. Det viktiga är att tänka till om det bara är ett missförstånd, försöka samtala och komma närmare varandra. Men det kommer garanterat bli en del konflikter, frustration under sex månader. Men konflikter är inte farliga, man måste bara försöka hitta ett plan som når över våra kulturskillnader där vi båda kan mötas på mitten eller åtminstonde förstå varandra...och tycka
att det är okej med skilda åsikter..
Jag trivs iaf med mitt gäng här på Kärsögården. De är fina glada människor med intressen för världen och kulturer och jag ser fram emot att för åka med dem imorn. Det kommer bli en lång resa. Vissa har bestämt sig för att försöka vara vakna hela natten och de sitter här i rummet och spelar kort. Jag ska försöka sova ett par timmar.
Om ni vill se lite bilder från tidigare utbyten till Indien kan ni gå in på www.icdeindia.org, det är organisationen som lotsar oss ut till våra volontärplater i Bangalore och Mysore.
Hej då Sverige, vänner och familj :)
måndag 11 januari 2010
Äntligen på väg...
Nu har utbytet äntligen börjat. Igår lämnade tåget perongen från Bräcke och det kändes just då lite dystert att säga hej då till mamma och lillebror, det skär lite i mig att jag inte ska få träffa min familj på sex månader. Just nu på centralstationen i Stockholm och ska möta upp alla andra deltagare klockan elva för att åka ut till ett vandrarhem i tre dagar för ett utreseläger. Det känns väldigt bra nu när jag väl är här och jag ser fram emot att få återse de andra deltagarna.
Under dessa tre dagar på utreselägret ska vi förbereda oss lite på vilka situationer vi kan hamna i och vad vi bör tänka på då. Vi kommer att ha utbildning i mänskliga rättigheter och säkerhet, kulturskillnader och en hel del diskussioner och lekar.
På fredag morgon kvart över nio ska planet lyfta från Sverige och vi beräknas ankomma till Bangalore ca. 04.50. Väl på plats ska vi paras ihop med våra indiska parkamrater och förmodligen göra en hel del lekar för att lära känna varandra. Att få lära känna denna person jag ska spendera dag och natt med under sex månader är det jag ser mest fram emot just nu.
Jag har förberett mig lite genom att läsa lite böcker om indien samt sett på lite dokumentärfilmer. Jag känner mig ganska förberedd på hur annorlunda Indien kommer att vara gentemot Sverige men jag tror aldrig att man kan få den rätta uppfattningen om hur det ser ut och fungerar för än man har varit där på plats. Att få uppleva landet med egna ögon ger otroligt mycket mer insikt än alla böcker och dolumentärfilmer.
Nu är klockan strax efter åtta på morgonen och jag lade in all min packning i ett förvaringsskåp. Tydligen skulle man få en kod till detta skåp som jag trodde matades ut på ett kvitto...tydligen så uppkom koden direkt på displayen och jag tittade hastigt bort och missade den så nu måste jag springa och leta upp någon som kan hjälpa mig med detta. Jag har inte otur, jag är bara lite klantig ibland.
Under dessa tre dagar på utreselägret ska vi förbereda oss lite på vilka situationer vi kan hamna i och vad vi bör tänka på då. Vi kommer att ha utbildning i mänskliga rättigheter och säkerhet, kulturskillnader och en hel del diskussioner och lekar.
På fredag morgon kvart över nio ska planet lyfta från Sverige och vi beräknas ankomma till Bangalore ca. 04.50. Väl på plats ska vi paras ihop med våra indiska parkamrater och förmodligen göra en hel del lekar för att lära känna varandra. Att få lära känna denna person jag ska spendera dag och natt med under sex månader är det jag ser mest fram emot just nu.
Jag har förberett mig lite genom att läsa lite böcker om indien samt sett på lite dokumentärfilmer. Jag känner mig ganska förberedd på hur annorlunda Indien kommer att vara gentemot Sverige men jag tror aldrig att man kan få den rätta uppfattningen om hur det ser ut och fungerar för än man har varit där på plats. Att få uppleva landet med egna ögon ger otroligt mycket mer insikt än alla böcker och dolumentärfilmer.
Nu är klockan strax efter åtta på morgonen och jag lade in all min packning i ett förvaringsskåp. Tydligen skulle man få en kod till detta skåp som jag trodde matades ut på ett kvitto...tydligen så uppkom koden direkt på displayen och jag tittade hastigt bort och missade den så nu måste jag springa och leta upp någon som kan hjälpa mig med detta. Jag har inte otur, jag är bara lite klantig ibland.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
